I woke up in a strange place

Jag kan inte direkt påstå att One Pure Thought har fått sig en egentligen start, och varför vet jag inte riktigt. Det har bara blivit så, jag skjuter upp allting till sista sekund och står sedan där med en miljon åtaganden som jag inte vet hur jag skall arbeta mig genom. Därför tänkte jag nu, en klar sommarkväll som denna, att jag faktiskt tar och ändrar på det. Jag laddar inför en späckad konsertsommar. Med ett lyckat Babyshambles-besökt Hultsfred i backspegeln, och Roskilde, Emmaboda och Way out West i sikte är det förhoppningsvis en eller två riktigt riktigt bra liveframträdanden som väntar mig. För att nämna några så är givetvis Hot Chip ett av banden jag längtar mest till att äntligen få se, och Markus Krunegård, Kavinsky, Silverbullit, Joel Alme, The whitest boy alive, Familjen, Håkan H, Sigur Ros, Grinderman, och..och..så många fler att jag inte ens orkar föreställa mig hur trött jag kommer vara i september.

Självklart är det också så att allting inte utspelar sig intill leriga åkrar och bajjamajjor. Följande spelningar äger alla rum i Stockholm:

23 jul- Anna Järvinen
25 jun- El Perro del Mar
23 jul- Lykke Li
29 jun- The Magnetic Fields
29 aug- Shout out louds
16 jul- Pascal (Göteborg)
19 jul- Alf

Med det sagt vill jag gå in på något helt annat. En man som tillsammans med John Zorn och Mike Patton introducerade mig till en helt annan sorts värld där kompromisser inte sker på musikens bekostnad och där experimentella inslag inte behöver vara annat än en flirt med kommersiell popmusik. Jag talar givetvis om Esbjörn Svensson, Sveriges utan tvekan skickligaste pianist som har gått ur tiden. Vad Esbjörn Svensson Trio har gjort för mig går inte riktigt att beskriva utan att sväva ut i en flersidig hyllning, och det vill jag inte. Jag vill bara skriva en rad eller två i Esbjörns minne. För jag menar, vad finns det egentligen att säga om mannen bakom From Gagarin's Point of View; ett litet ting som råkar vara något av det mest geniala producerat i Sverige någonsin?