PJ Harvey

White Chalk

Släppt år: 2007
Skivbolag: Island

"Utmanande" menar somliga recensenter, "fulländat" eller "förbluffande"anser andra om PJ Harveys senaste album. Må vara att det är allt detta, men känslan är ändå att White Chalk är en vackert förvirrad och desperat naiv skiva blandad med en "trött-på-världen-känsla" som gör den till fängslande lyssning.

Skivan är bara 34 minuter lång, med varje låt som en slags vinjett eller en slags framåtstridande upplevelse av ensamhet och desperation. Låtarna är lite creepy, bräckliga och ganska störda. De utstrålar bilden av någon som är besatt av mörker och som slutligen helt går upp i det. Låter kanske lite blekt, men det finns en stenhård hängivenhet från Harveys sida. Hon tar risker både vokalt och musikaliskt. Musiken kan kännas melankolisk samtidigt som den är överväldigande vacker och berättande och man liksom vältrar sig i melankolin.

Det kan upplevas som att Harvey har varit med om för mycket för sin ålder. Det finns antydningar om aborter, övergivenhet och föräldrar som överger. Vissa kanske grämer sig över att gitarren saknas (Harveys stapelinstrument under de senaste femton åren), men får istället uppleva ett ackompanjemang av piano som kompletterar den känsla och ton som Harvey leverar vokalt. Folkinstrument som mandoliner och harpor, dessvärre trasiga, förstärker känslan.

Musikerna som Harvey valt att arbeta med kunde heller inte passa bättre in. John Parish, som Harvey arbetat tillsammans med tidigare med fantastiska resultat, lyfter pianot och Harveys bleka röst till en förödande nivå. Jim White, från Dirty Three, verkar ha rotat sig fysiskt på skivan. Bara hans trumstil kunde ha fungerat på ett album som så starkt lutar sig på tysthet och tillbakahållen skönhet.

Harvey tar en del risker på den här skivan, men det är frågan hur mycket hon tjänar på det. Låtar som Broken Harp, som skulle kunna ha tolkats som banal och omelodisk finner sin nisch som melodisk och vacker med högtidligt avslut med en total avsaknad av självinsikt. Man kan verkligen undra varifrån idéerna kommer eftersom Harvey, även om hon rör sig i okänd terräng, verkar bekväm med det här nya materialet.

Silence, den mest berättande och även ljudmässigt svåra låten på skivan, förkroppsligar den återfunna självinsikten. Även om ensamhet och förvirring finns, så finns det även en bekväm känsla i stillheten, vilket även avspeglas i hela White Chalk. Det finns inga insprängda delar av punk eller blues som i Uh Huh Her eller till och med i Is This Desire, som är det album som White Chalk mest liknar.

Det finns så många vackra moment och bilder att koppla till den här skivan, så många att det är svårt att ha koll på dem. Vi förlorar oss, precis som Harveys karaktär, i den mörka sidan av livet och dess omständigheter, men till skillnad från karaktären så kan vi förflytta oss ifrån de dystra drömmerierna med hjälp av Harveys egen melodiska jämmerlåt på slutet av The Mountain. Vi är förbluffade, verket är fulländat och utmanande och ord som beskriver väl är otäckt vackert, förtrollande och enormt övertygande. Utan tvekan så kommer vi minnas denna skiva som den bästa från Harvey.

Observera att orginalbetyget från recensenten är 5 av 5

---