Eleni Ziambaras

Jag minns dagen som revolutionerade mitt liv. Jag minns den som vore det igår. Jag gick på högstadiet, i åttan eller nian, och kom hem litet tidigare en eftermiddag. Utan större eftertanke kastade jag av mig ytterkläderna, slängde mig i soffan och slog på ZTV. Kaksi var vad som bjöds på, och bandet ifråga hette Faith No More. De inledande pianoackorden i Easy like a Sunday morning fyllde ut vardagsrummet . Flirtande transvestiter och långhåriga män kändes plötsligt som meningen med livet. Jag blev fullkomligt överväldigad av Mike Patton. Efter att ha sett videorna till Easy like a Sunday morning och Epic loggade jag snabbt in på datorn och googlade för glatta livet. Jag skrev ut sida efter sida med information om vad som snart blev mina första riktiga idoler.

Jag förälskade mig i Patton, och genom honom upptäckte jag en helt ny musikvärld: avantgarden. Jag snöade in mig på metal, jazz och vad som fint nog kallas ”ljudkonst”. Stockhausen, John Zorn, Arvo Pärt, Kayo Dot och Mats & Morgan… Ja, listan kan göras lång. Fram till slutet på gymnasiet lyssnade jag på electro och indie i vad som var nästintill smyg. Jag, som ju enbart lyssnade på artister ingen annan kände till och som ville tatuera ordet avantgarde på underarmen, kunde väl ändå inte lyssna på The Embassy, Pavement, Pulp och Suede?

Av en anledning som för mig förblir något oklar bestämde jag mig för att lämna det träsk jag länge plumsat omkring i, och tillät mig själv att utan minsta tillstymmelse till ruelse lyssna på vilken musik jag än ville. På den vägen vandrar jag vidare tappert, och trots att jag idag fortfarande älskar experimentell musik och jazz utan dess like blir det i denna tid mest indie, post-rock och electro. Och allt vad det innebär.